Som på så många andra platser i bandysverige hör sportens tillkomst i Surte intimt samman med ortens bruk. Surte Glasbruk startade 1862 och utvecklades snabbt till en modern industri. Vid sekelskiftet gick så mycket som 98% av brukets produktion på export - med Surte som hamn för såväl utskeppning av färdiga produkter som inleverans av råvaror. Bruket ägde egna båtar fram till 1945.

Miljö från Surte Glasbruksmuseum.

En detalj som kan nämnas är att Coca-Colaflaskans upphovsman Alexander Samuelsson arbetade på Surte innan han emigrerade och bidrog till skapandet av världens mest kända varumärke.

1896 arbetade på bruket 204 glasblåsare, 9 smältare, 6 gaseldare med 6 hjälpare, 18 uppläggare, 18 synare med 36 medhjälpare, 6 mångkarlar, 2 pipsmeder med 2 hantlangare, 1 saxsmed, 33 formsmeder och svarvare, 1 pottmakare med 2 medhjälpare, 150 inbärare och uppassare samt ett sextiotal arbetare i sandgrop, brygga och magasin.

Surte IS var klubben som drog igång idrottsverksamheten på orten, och det var inom den klubben som den första dokumenterade bandymatchen ägde rum 1908. Bandyn bedrevs till en början för att hålla igång Sällskapets fotbollsspelare på vintern.

Det som troligen fick vår sport att få ordentligt fotfäste i Surte var inflyttningen av värmländska glasbruksarbetare från Liljedal 1911. Enligt somliga källor är det just glasbruket i Liljedal (inte långt från t.ex. Slottsbron) som utgjorde svensk bandys vagga genom de från Holland och Belgien invandrade glasblåsarna i slutet av 1800-talet.

Endast ruiner återstår idag av glasbruket i det idylliska Liljedal.

Flera göteborgska fotbollsprofiler deltog i Surte IS:s bandylag åren kring 1920. Mest känd är förstås "Svarte Filip" Johansson, center och skyttekung i IFK. Gunnar Söderbom (IFK) och GAIS:aren Konrad Hirsch var andra fotbollsprofiler som i kamp med vädergudarna spelade bandy i Surte på den tiden.

Den 23 november 1927 bildades så Surte Skridskoklubb. Bakom det konstituerande sammanträdet stod bl.a. ungdomar från fotbollsföreningen Hoppet vilka bestämt sig för att bilda en klubb med bandyn som huvudinriktning. I de första stadgarna heter det:

"Inval av nya medlemmar skall ske med stor försiktighet så att inte några odågor, som kunna förstöra kamratskapet och samarbetet, vinna inträde."

Medlemsantalet uppgick till 16 personer, de flesta givetvis högst aktiva som spelare. I ett tidigt styrelseprotokoll kan man läsa:

"Den omständigheten att de flesta spelarna äro anställda vid glasbruket har gjort att man utnyttjat sina raster med bandyklubba och bandyboll långt före säsongen, och därtill på kvällarna gymnastiserat på för bandyspelet ändamålsenligt slag."

De första åren höll representationslaget till i distriktsserierna, Göteborg blev tidigt hemvisten, och mötte där storheter som Långedrags G&IF, Göteborgs Bollklubb, Fässbergs IF, Utby IK, IK Vikingen, Bagaregårdens IK, IK Norden och IK Wega. Första motståndaren i en vänskapsmatch på Surtesjön var IK Kongahälla, och Kungälvs SK var en annan tidig motståndare. Lagen från fel sida älven var med redan från början!

Säsongen 1931-32 kunde klubben för första gången ställa ett juniorlag på benen. Bandyn blomstrade i Surte.

A-laget 1931-32, fr.v. uppifrån: Sten Karlsson (lagl), Valdemar Olsson, Knut Herrström, Gideon Skoog, Svarte-Filip Johansson, Gösta Jönsson, Anders Karlsson, Karl-Erik Lindsjö, Ruben Eriksson, Tage Karlsson, Widrof Nöjd, Ragnar Jansson, Sten Karlsson (lagl).

Emellertid blev såväl serie- som DM-spel ofta stört av den dåliga tillgången på is. Redan 1935 (!) pläderades för konstfruset i Idrottsbladet:

Men även på dessa breddgrader kunde klimatet ibland tydligen förse de bandyintresserade med is. Göteborgs Bandyförbunds kalender från 1936-37 visste besked:

Krigsvintrarna bjöd emellertid på minusgrader, och 1939-40 spelades hela 157 matcher i serier och DM i göteborgsdistriktet. En ofta för kall vinter 1941-42 med många inställda matcher avlöstes dock av en blidvinter då klubbens kassör Reimer Börjesson gick runt med megafon i samhället och meddelade att det fanns spelbar is och matcher att bevista. (Det var alltså så man gjorde före internet!)

Jubileumsfesten 24 mars 1943 hölls förresten på Valand - 105 medlemmar fanns registrerade.

Efter en hel del framgångar i distriktet under ett antal år kunde Surte SK under sista krigsvintern säkra avancemanget till division 2 genom sin första seger i göteborgsseriens klass 1. Tyvärr slutade första besöket i de finare sammanhangen (Div. 2 Västergötland) med omedelbar degradering. Vänersborgs IF placerade sig omedelbart före i tabellen på målskillnad, och Surte fick tillsammans med seriejumbon Kungälvs SK bereda sig på ännu en säsong i göteborgsserien. De andra lagen i serien var segrarna Gripens BK, Alingsås SK och Sjödalens IK. Serien bestod endast av fem omgångar på den tiden.

Återbesöket i distriktsserien blev dock bara ettårigt - och efter återkomsten till näst finaste bandyserien (som ju Div. 2 var då) 1947 behöll Surte SK sin plats där under hela 50- och 60- talen.

Säsongen 1949-50 invigdes klubbens nya landbana, Surte Nya IP, och storheten Ulricehamn fick finna sig i att förlora premiärmatchen.

Surte firade tillkomsten av den nya arenan så väl att serien vanns och ett allsvenskt kval mot Waggeryds IK (borta) hamnade på programmet. Smålänningarna vann dock med 4-0 och SK fick fortsätta i tvåan.

Kvallaget mot Waggeryd, en av de första årgångarna med S-märket, glasbrukets logga, på bröstet. Surte SK var troligtvis den första bandyklubben med reklam på dräkten. Fr.v. uppifrån: Lagl. Knut Herrström, Frank Aronsson, Georg Aronsson, Nils Henricsson, Gunnar Edvardsson, Sten Atterskog, Tore Atterskog, Billy Teffke, Ruben Fredriksson, Elmar Karlsson, Hartvig Aronsson, Per Karlsson.

I decembernumret 1950 av det maskinskrivna bladet "Surteglimtar" kan man läsa följande:

"Fredagen den 29 september 1950 kommer vi att minnas. En dag med strålande solsken då tillvaron blev svart och livet svårt för många av oss - men också en dag då hjälpsamhet och offervilja upphörde att bli tomma ord, då organisation och samverkan blev levande begrepp."

Jordskredet, som varade 2-3 minuter, förflyttade en jordvolym på ca 3 miljoner m³ och hade en längd på 600 m och en bredd på 400 m. Göta älv blockerades, en person omkom och 31 bostadshus förstördes. De drabbade husen förflyttades upp till 150 m.

Surteraset.
Klicka på miniatyrbilderna för att se stora bilder!

I de tryckta källorna finns inga uppgifter om hur detta påverkade bandylivet på orten, men en andraplats i serien och propagandamatcher på hemmaplan mot klassikerna Slottsbron och Göta måste ha värmt surteborna den vintern. En präktig skandal bjöds det också på. Efter DM-matchen mot KSK skrev G-P följande:

Söndagen den 2 mars 1952 var dock en behagligt minnesvärd dag i Surte. Runt 9.000 personer i publiken på en bandymatch!

Eftersom Göteborgs Bandyförbund inte kunde få fram spelbar is i stan fick Surte SK uppdraget att arrangera den 22:a landskampen mellan Sverige och Norge på Surtesjön. Det är i våra dagar nog svårt att föreställa sig såväl det slit som krävdes i flera dygn för att få spelbara förhållanden som det febriga intresse inför kampen som dåtidens pressklipp skvallrar om. Sverige vann matchen och 8.000 betalande åskådare njöt i vårsolen och lämnade ett gott bidrg till klubbens kassa.

På 50-talet satsades det i klubben. Man genomförde träningsläger i jämtländska idrottsparadiset Vålådalen liksom i mer näraliggande Hindås. Klubbens andra allsvenska kval skedde 1953 då Tranås Bois blev för svåra i ett dubbelmöte (6-1 i Tranås och hemmaseger med 3-0 på en plaskvåt Surtesjön). Annars var klubben ett stabilt div. 2-gäng helt enkelt.

Surte SK 1954 fr.v. uppifrån: Frank Aronsson, Georg Aronsson, Rune Andblad, Sten Atterskog, Carl-Erik Holmberg, Elov Augustsson, Bertil Johansson, Birger Öster, Elmar Karlsson, Tore Atterskog, Gunnar Edvardsson.

Under decenniet mötte Surte lag som Ulricehamn, Alingsås, Vegby SK, Waggeryd, V:a Frölunda, Elless, Vänersborgs IF, IFK Vänersborg, Sävsjö, IK Lira, Askersund, Bodafors, Mariannelund, Örkelljunga och Gripen i seriespel. Det kunde nog vara rätt kul resor till bortamatcherna... Och man spelade bara sju omgångar totalt.

1956-57 bantades antalet div. 2-serier från åtta till fyra. Surte blev kvar i nya div. 2 Västra; första säsongen med följande sluttabell: 1. Slottsbron, 2. Västerstrand, 3. Surte, 4. Noraskog, 5. IFK Åmål, 6. V:a Frölunda, 7. Vänersborgs IF, 8. IF Viken, 9. Mjönäs, 10. Färjestads BK. Hur mycket bandy finns kvar i Dalsland i våra dagar? Och Färjestad spelar hockey...

Storkoncernen PLM tog över Surte Glasbruk 1960, modernisering och automation tog ytterligare fart. PLM ägde fler glasbruk och utvecklades allt mer mot ett monopolföretag i landet. På Surte ansåg man sig väl förberedd att konkurrera inom koncernen eftersom produktionen var effektiv.

Modern glasproduktion - bild från Surte Glasbruksmuseum.

Man svalde dock förtreten och tog ett radikalt grepp till nästa säsong: Med hopp om ökad idrottslig slagkraft och kommunalt stöd till konstfruset slogs Surte och Bohus samman! SB-63 kom tvåa bland sex lag i den för året införda dubbelserien.

1965-66 kom SB-63 femma bland åtta lag i serien (hela 14 omgångar alltså), och med serieseger säsongen därpå (IFK Kungälv en poäng efter!) följde nytt allsvenskt kval. Filipstads IF blev dock för svåra denna gång.

En andraplats efter Villa 1967-68 följdes upp av andraplatser (nu under namnet Surte SK) de två följande säsongerna, efter kungälvslagen IFK respektive SK.

Det var istället säsongen 1970-71 som förde Surte SK upp i allsvenskan!

Lagledaren Sven-Göran Ehrnlund var förhoppningsfull inför säsongen, och menade att nye tränaren Dennis Funcke var årets verkliga förstärkning. Seriespelet inleddes lovande, och efter tio omgångar låg Surte tvåa med 15 poäng, en efter Kungälvs SK. I en legendarisk match i tät dimma borta mot IFK Vänersborg, tog hemmalaget snabb ledning med 4-1 men Surte ledde med 8-4 med 19 minuter kvar. Då blåste domarna av för ett 70 (!) minuters långt uppehåll, vilket höll på att driva gästerna till vansinne... 9-5 blev det till slut och SSK var serieledare!

I sista omgången räckte det med oavgjort i "hemma"-mötet (på Ruddalen) mot KSK. Peo Eklund i G-P:

"En högst diskutabel straff i slutminuterna av division II-bandyns finalmöte Surte SK - Kungälvs SK förde Surte SK till allsvenskt kvalspel: 2-2 slutade den dramatiska matchen, som lockat betydligt över tusentalet bandyentusiaster till Ruddalen."

KSK ledde med 2-1 när Surtes Ulf Ahrnberg stod på öronen i straffområdet. Håkan Johansson satte straffen - den här gången var marginalerna på Surtes sida.

Kvalet avgjordes detta år som enkelserie med fyra lag. Efter en sensationell hemmaseger mot Västerås SK (5-1) och knapp förlust borta mot Vetlanda, krävdes seger mot Mjölby i Linköping för att ha chans mot VSK i sluttabellen. Så gör Mjölby mål i första anfallet! Per-Gunnar Andersson kvitterade före paus, men segern satt oerhört långt inne: Med 45 sekunder kvar kunde Kent Hasselholm styra in ett skott från Lennart Funcke. Lasse Bollius, numera på Svenska Bandyförbundet, spelade med i mjölbylaget och berättar att målet tillkom efter en hörna som östgötarna tyckte var feldömd. Inte nog med det; hörnan gick om, vilket inte heller gillades av det försvarande laget. Till råga på allt innebar hörnskottet att Funckes klubba gick av, och böjen for iväg mot målvaktens ansikte, målisen väljde undan, och Hasselholm petade in bollen. Tro't eller ej, men marginalerna var, som så ofta, små!

Tre lag slutade på fyra poäng; Vetlanda med 0 i målskillnad, VSK med +3 och Surte med +4!

Gänget som tog Surte till allsvenskan: Uppifrån fr.v: Christer Udd, Göran Teiler, Bo Rimmerfors, Ulf Atterskog, Kjell Fredriksson, Hasse Sääw, Ulf Ahrnberg, Olavi Koskelainen, Kent Hasselholm, Claes-Olof Arvidsson, Gösta Rahmn, Arne Wolfbrandt, Håkan Johansson.

På sjuttiotalet sponsrades klubben av Tudor i Nol, vars karakteristiska vildkatt prydde de gula tröjorna. Bandyjournalisten Erik "Erwo" Karlsson var den som myntade smeknamnet - "Vildkatterna från Surtebergen".

Första allsvenska säsongen lyckades Surte hålla sig kvar med knapp marginal. Värmländska Göta och Lesjöfors kom en respektive två poäng efter. Historisk första allsvenske målskytt blev Ulf Atterskog som pangade in klubbens första allsvenska hörna efter 8:05 i hemmamatchen (på Ruddalen) mot Köping den 5 december.

De inledande säsongerna höll sig Surte SK i de nedre regionerna av södergruppen, Katrineholm och Västerås dominerade i serien. IFK Kungälv fanns också med i sammanhaget, och placerade sig irriterande nog före Surte i tabellen.

Minnesvärt från säsongen 73-74 var att Harri Bergbacka (bilden t.h.) debuterade i allsvenskan, endast 14 år gammal! Många år senare var den då 39-årige allsvenske legendaren fortfarande med i Surte BK:s laguppställning i div. 2 vintern 1998-99. Många håller den elegante mittfältaren som Surtes störste spelare genom tiderna.

1974 stod den konstfrusna anläggningen Jennylund (längst uppe i backen ovanför Bohus...) klar och klubben fick äntligen en säker hemmaarena. På annandagen skedde invigningen, då Villa var fräcka nog att vinna inför 2.890 åskådare.

Hemmamötet mot IFK Kungälv lockade hela 4.445 åskådare! (Det är den officiella siffran - tillförlitliga källor berättar att man, sedan polisen klagat på bilköerna hela vägen till Kungälv, öppnade extragrinden och tog emot entrépengarna i plastpåsar.) I den matchen vann kexlaget med 7-2, men på bortais lyckades Surte ta sin första allsvenska seger mot arvfienden; 5-4 blev resultatet. Klubben kom femma och var alltså nära en slutspelsplats det året, nåt var på gång...

Första slutspelslaget, Uppifrån fr.v: Harri Bergbacka, Gösta Rahmn, Olavi Koskelainen, Ulf Atterskog, Kent Hasselholm, Claes-Olov Arvidsson, Tommy Karlsson, Sven-Göran Ehrnlund (lagl), Peter Carlsson, Arne Wolfbrandt, Carri Bergbacka, Håkan Johansson, Lars Andersson, Ulf Ahrnberg, Jörgen Näslund, Zennon Wróblewski (läkare), Sven-Eric Persson, Timo Sarri, Tommy Rosberg, Kjell Fredriksson, Berndt Knöös (trän), ledarna Bengt Henriksson och Jan-Christer Olaisson.

1975-76 nådde så Surte sitt första SM-slutspel. Edsbyn blev för svåra i kvarten, men det krävdes omspel för att skilja på lagen. Säsongen därefter var man nere i botten igen, men grejade nytt kontrakt.

Inför vintern 1977-78, när 50-årsjubileet skulle firas utgavs en imponerande jubileumsbok med många kända skribenter som gav sina bidrag, bland annat Lars-Gunnar Björklund. Här uttalade klubben en from förhoppning:

"Annars är förstås numera ambitionsnivån uppflyttad ett par pinnhål. Och inte skall det väl dröja 25 år innan vi uppnår den målsättningen - en SM-FINAL!"

Istället skulle det ta 21 år att gå i konkurs...

Efter lång tids debatt, uppvaktningar av politiker etc, kom 1975 beskedet att glasbruket skulle läggas ner. Surte kämpade in i det sista mot andra bruk inom koncernen, men stordriftstänkandet och konkurrensen från aluminiumburkar och tetrapack blev för mycket..

Själva nedläggningen skedde 1978. Den karakteristiska linbanan, som transporterade råvaror från hamnen vid Göta Älv över riksväg 45, stannade för gott. Kanske det som så småningom hände skall ses med detta i åtanke. Nya sponsorer trädde förstås till, men den stabila basen och den självklara identiteten försvann kanske med bruket? De flesta anställda fick jobb inom industrin i närheten, andra flyttade till andra bruk som behövde erfaren personal.

Inför säsongen 1979-80 bytte klubben namn till Ale-Surte SK. Ale kommun insåg klubbens värde som PR-instrument, än idag är tveklöst Ale-Surte det mest kända varumärket förknippat med kommunen. Den verkliga guldåldern, med tre raka slutspel inföll nu. Första året satte Sandviken stopp för vidare ambitioner i kvartsfinalen, efter omspel i Sandviken och uddamålsvinst för stålmännen.

Istället nåddes den största framgången 1981. Edsbyn slogs ut efter tre matcher, men kommande mästarna Boltic vann i två raka semifinaler.

I tredje slutspelet på raken blev Selånger aleklubbens banemän efter två matcher.

På vårkanten 1986 stod det klart att Ale-Surte åkte ur allsvenskan, efter en imponerande lång sejour. Perioden i näst högsta serien blev treårig; på våren 1989 kunde klubben säkra nytt avancemang till högsta societeten.

Första säsongen efter återkomsten blev den sista för en annan stor legendar i Surte. Tommy Rosberg, storskytten från Närke, gjorde klubbens 1000:e allsvenska mål och kunde avsluta sin karriär efter 280 matcher i allsvenskan och 279 mål.

Trots Tommys avsked kunde man gå till elitserien, efter fjärdeplats i grundspelet, 1990-91. I elitserien räckte dock inte Vildkatterna till; man belade sistaplatsen.

Efter en femteplats i södergruppen 1991-92, uttalades högt ställda förhoppningar inför säsongen 1992-93. Av någon anledning gav man ut en jubileumsskrift till den udda födelsedagen 65 år. En rysk import, Andrej Nugdinov, var införskaffad liksom hemvändande målvakten Peter Carlsson, Nicklas Hansson från Bohus och Stefan Dovås från Västanfors.

Tyvärr räckte detta inte till. En sjundeplats i södra allsvenskan följdes upp med en sjunde plats i "fortsättningsallsvenskan". Degradering alltså. Och det bittraste av allt: IFK Kungälv klarade sig kvar, en pinne före Ale-Surte.

Ale-Surte SK skulle avsluta sin existens med fem år i division 1.

Med tre ryska proffs, förutom den mycket uppskattade Nugdinov kom senare också storskytten Evgenij "Oppy" Opytov och den vindsnabbe Alexander Dryjagin, blev självfallet ekonomin ansträngd.

Deltagande i Allsvenska kval och playoffspel innebar att klubben flera gånger denna period var snubblande nära en ny allsvensk plats - och hägrande ökade intäkter...

Den sista säsongen kom klubben tvåa efter Gripen i "grundserien" div. 1 Västra, sedan tvåa efter suveräna Katrineholm i playoff (KSK till allsvenskan). Det såg alltså lovande ut inför det avslutande kvalet, med en allsvensk plats i potten i en fyralagsgrupp - här gick det dock uselt; storförlust hemma mot Vetlanda och dubbla förluster mot Lesjöfors och t.o.m. Höjden! I den allra sista matchen för Ale-Surte SK vann Lesjöfors på Jennylund med 10-3. Första halvlek var jämn, men sedan rasade allt ihop. Det var symptomatiskt.

Föreningen hann fylla 70 år, men det jubileet uppmärksammades föga. (På födelsedagen den 23 november 1997 spelade b-laget hemma på Jennylund, Tommy Rosberg satte några hörnor i snögloppet, undertecknad stod i kiosken och sålde några korvar och den ekonomiska depressionen kröp under skinnet...) Den knappa ekonomin satte sin prägel på verksamheten under de sista säsongerna och en skatterevision som uppdagade brister från flera år tillbaka i tiden blev det som slutligen sänkte skutan.

Den 22 juni 1998 kablades det ut dramatiska nyheter över bandysverige. Genom TT och på Internet, på radio och i TV och så småningom i tidningarna meddelades att den anrika föreningen Ale-Surte SK begärt sig i konkurs.

Inte fick den stolta bandytraditionen i Surte dö med detta. Få av entusiasterna i föreningen var beredda att kasta in handduken för att gamla SSK gått i graven.

Räddningen för seniorverksamheten var farmarlaget Surte Wildcats som vunnit div. 3 och sålunda hade en div. 2-plats som väntade. Klubben bytte namn till Surte Bandyklubb och arbetet med att återupprätta förtroendet tog vid. Huvuddelen av spelartruppen stannade lojalt kvar och bl.a. Harri Bergbacka spelade säsongen 98-99 i Surte BK. På ledarsidan fanns kända namn som Olavi Koskelainen och Tommy Rosberg.

Ungdomsverksamhet, driften av Jennylund och alla andra stora och små aktiviteter som krävs för att driva föreningen kom igång på ett bra sätt med hjälp av en samling entusiastiska bandyvänner. Bandyn frodades åter på vår sida älven!
 
Gunnar Glaving
 
Källor:

• "En bandyspelets jubileumskavalkad från Surte 1927-1977" av Bengt Henriksson och Lennart Crusner, 1977.
• Jubileumsskrift "Ale-Surte SK 65 år", 1992.
• Surte Glasbruksmuseum.
• "Kring Göta Älv, Studier i en dalgång" Tre Böckers förlag AB 1993.
• "Surteglimtar", decembernumret 1950 i samlingen 1947-1956 - Nödinge bibliotek.
• Nationalencyklopedin